Grannpåverkan

Jag har tänkt på det några gånger tidigare, men det har aldrig slagit mig hur mycket mitt liv påverkats av vilka grannar jag hade i Bygdsiljum när jag växte upp.

De som känner mig borde veta att jag är, eller åtminstone har varit ett stort Star Wars-fan. Jag minns fortfarande när jag för första gången såg rymdimperiets stormtrupper borda Tantive IV och ta prinsessan Leia tillfånga. Den gick på TV, men jag för liten för att få se hela filmen. Det dröjde några år till innan mina grannar på ett inte helt lagligt, men fruktansvärt oskyldigt sätt hade VHS-kopior av alla tre filmerna.

Den sommaren, när grannarna var ute och lekte, satt jag inne i deras vardagsrum och sträcktittade på filmerna, nästan varje dag. Barn har en förmåga att titta/lyssa/läsa samma sak om och om igen utan att bli uttråkade, och för mig var det Star Wars som fick mig att glömma allt annat. Okej, jag kanske redan var Star Wars-intresserad men det var alla på den tiden. Hade det inte varit för grannarna så skulle mitt intresse förmodligen falnat med tiden. Istället fick det bli en stor del av min uppväxt. Även idag tittar jag TV-serier med Star Wars-tema (Clone Wars) och köper godtroget varje ny version av filmerna. Apropå det ska jag nog ta och titta på A New Hope i morgon.

När jag blivit lite äldre, och inte längre hade tålamod att se filmer dagarna i ända så haded mina grannar skaffat ett TV-spel. Att de köpte ett SEGA Master System var nog mest en slump, men valet av SEGA smittade av sig på mig. Innan jag hade råd att skaffa ett eget (så här i efterhand har jag insett att jag växt upp rätt fattigt, men det förstod jag inte då) så spenderade jag många, långa och rätt sena kvällar hos mina grannar, där jag satt och spelade allt från Wonder Boy-spelen till Ghost Busters. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap och Psycho Fox var och tillhör fortfarande mina favorit spel. Senare köpte jag ett eget Master System, vilken följdes upp av ett Mega Drive, en Game Gear och slutligen även ett MegaCD att koppla till min Mega Drive. Jag var även på vippen att köpa en Dream Cast, men vissa omständigheter fick mig att avstå.

Den tredje, och kanske största indirekta påverkan mina grannar haft på mitt liv är val av datormärke. Det kanske inte låter som en stor grej, men Atari har haft en stor roll i mitt liv allt sedan jag satt hos mina grannar och spelade Starglider och ritade bilder i NeoChrome. Nu vet jag inte hur mycket påverkan grannarnas datorval hade på pappa när han köpte sin atari i slutet av åttiotalet, men jag minns hur han följde med någon gång och tittade på den.

När jag sedan fyllde femton önskade jag mig en egen Atari STe istället för en moped, som var kutym bland alla femtonåringar där jag växte upp. Så här 20 år senare har jag en ganska diger samling gamla Ataris, utan att egentligen samlat på dem. De flesta har jag fått ärva från vänner som ville göra sig av med dem, men inte hade hjärta att skrota dem, och jag har tacksamt tagit emot dem. De senaste åren har dock mina Atari-aktiviteter gått i stå, men jag har fortfarande min 20 år gamla STe framme på skrivbordet och ibland får den gå varm när jag vill spana in något gammalt demo, mest av nostalgiska skäl.

Med andra grannar hade hade jag varit en helt annan person. En som inte vore jag.

Kast

I onsdags, när jag skulle gå hem från jobbet plockade jag med mig ett äpple ur fruktkorgen. Det är inget jag brukar göra, men just den dagen hade jag missat lunchtiden och skippade sedan lunch helt för att istället få åka tidigare. Därför tog jag äpplet.

När jag vandrade till tunnelbanan och hade närmat mig äpplets skrutt-stadie började jag fundera på vad jag skulle göra av den. Alternativen var att kasta den i en skräpkorg eller i naturen, bland träd, burkar och gräs. Lite längre fram, vid en korsning i gångvägen fanns det både buskar, träd och en skräpkorg. Jag tänke att i fall jag kastar skrutten mot papperskorgen och missar så hamnar den bland buskarna och ingen kommer att bry sig, och så fick det bli.

Jag när befann mig tre meter från korgen gjorde jag en snabb och självsäker kaströrelse mot papperskorgen, och träffade rakt i en av dess två öppningar. Öppningar med en area av inte mycket mer än tre kvadratdecimeter. Jag gick lugnt vidare som om ingenting hade hänt.

Det hade varit roligt att se hur de bakom mig, om de ens märkt något, reagerade på kastet. Lite imponerade borde väl någon ha blivit, för det hade åtminstone jag.