För skrivandets skull

Jag brukade skriva. Jag brukade skriva ganska mycket. Tiden innan internet kom till byn brukade jag långa och sena kvällar med att sitta vid min atari och mata ner mina tankar i text. Någonstans bland mina disketter finns det en fylld med texter som jag skrev för 20 år sedan. Innehållet är nog föga underhållande och kvalitén på texten lär vara plågsamt dålig,  full av felstavade ord och särskrivningar. Fast jag skrev.

När jag skaffade min första hemsida flyttade jag över skrivandet dit. Skrev gjorde jag mest för mig själv, att andra skulle tycka det var intressant att läsa var inget jag brydde mig om.  Men jag skrev ändå. Skrev jag för skrivandets skull?

Idag skriver jag knappt längre.

Jag vill. Ofta. Men jag har svårt att bara skriva för mig själv längre. Prestationsångesten sätter in långt innan första ordet formulerats i mitt huvud och allt slutar i ingenting. Vad ska jag skriva om? Vad kan folk vilja läsa? Varför gör jag det? Kan jag inte bara skriva för mig själv längre?

När jag skaffade den här domänen hade jag inga planer alls på vad det skulle bli av den, men efter ett tag formulerades en plan i mitt huvud. En blog för reflektion och sånt som händer. Allt som jag kunde skriva om på micke.cc innan. Före tankarna på att jag måste göra min sida för någon annan än mig själv. Den här bloggen är det nästan ingen som känner till, så än finns inget ok av borde och måste på mina axlar. Kanske är det så det borde vara.

Att skriva off-line som jag brukade göra innan on-line var uppfunnet klarar jag inte av. Motivationen att skriva mer än ett par stycket av slumpmässiga tankar försvinner med första bästa pling i inboxen eller poke på facebook.

Erfarenheten säger mig att det här inlägget inte kommer att bli det startskott jag skulle behöva, men det går ju alltid drömma. Att skriva ner sina drömmar kanske också räknas.

Grannpåverkan

Jag har tänkt på det några gånger tidigare, men det har aldrig slagit mig hur mycket mitt liv påverkats av vilka grannar jag hade i Bygdsiljum när jag växte upp.

De som känner mig borde veta att jag är, eller åtminstone har varit ett stort Star Wars-fan. Jag minns fortfarande när jag för första gången såg rymdimperiets stormtrupper borda Tantive IV och ta prinsessan Leia tillfånga. Den gick på TV, men jag för liten för att få se hela filmen. Det dröjde några år till innan mina grannar på ett inte helt lagligt, men fruktansvärt oskyldigt sätt hade VHS-kopior av alla tre filmerna.

Den sommaren, när grannarna var ute och lekte, satt jag inne i deras vardagsrum och sträcktittade på filmerna, nästan varje dag. Barn har en förmåga att titta/lyssa/läsa samma sak om och om igen utan att bli uttråkade, och för mig var det Star Wars som fick mig att glömma allt annat. Okej, jag kanske redan var Star Wars-intresserad men det var alla på den tiden. Hade det inte varit för grannarna så skulle mitt intresse förmodligen falnat med tiden. Istället fick det bli en stor del av min uppväxt. Även idag tittar jag TV-serier med Star Wars-tema (Clone Wars) och köper godtroget varje ny version av filmerna. Apropå det ska jag nog ta och titta på A New Hope i morgon.

När jag blivit lite äldre, och inte längre hade tålamod att se filmer dagarna i ända så haded mina grannar skaffat ett TV-spel. Att de köpte ett SEGA Master System var nog mest en slump, men valet av SEGA smittade av sig på mig. Innan jag hade råd att skaffa ett eget (så här i efterhand har jag insett att jag växt upp rätt fattigt, men det förstod jag inte då) så spenderade jag många, långa och rätt sena kvällar hos mina grannar, där jag satt och spelade allt från Wonder Boy-spelen till Ghost Busters. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap och Psycho Fox var och tillhör fortfarande mina favorit spel. Senare köpte jag ett eget Master System, vilken följdes upp av ett Mega Drive, en Game Gear och slutligen även ett MegaCD att koppla till min Mega Drive. Jag var även på vippen att köpa en Dream Cast, men vissa omständigheter fick mig att avstå.

Den tredje, och kanske största indirekta påverkan mina grannar haft på mitt liv är val av datormärke. Det kanske inte låter som en stor grej, men Atari har haft en stor roll i mitt liv allt sedan jag satt hos mina grannar och spelade Starglider och ritade bilder i NeoChrome. Nu vet jag inte hur mycket påverkan grannarnas datorval hade på pappa när han köpte sin atari i slutet av åttiotalet, men jag minns hur han följde med någon gång och tittade på den.

När jag sedan fyllde femton önskade jag mig en egen Atari STe istället för en moped, som var kutym bland alla femtonåringar där jag växte upp. Så här 20 år senare har jag en ganska diger samling gamla Ataris, utan att egentligen samlat på dem. De flesta har jag fått ärva från vänner som ville göra sig av med dem, men inte hade hjärta att skrota dem, och jag har tacksamt tagit emot dem. De senaste åren har dock mina Atari-aktiviteter gått i stå, men jag har fortfarande min 20 år gamla STe framme på skrivbordet och ibland får den gå varm när jag vill spana in något gammalt demo, mest av nostalgiska skäl.

Med andra grannar hade hade jag varit en helt annan person. En som inte vore jag.

Kast

I onsdags, när jag skulle gå hem från jobbet plockade jag med mig ett äpple ur fruktkorgen. Det är inget jag brukar göra, men just den dagen hade jag missat lunchtiden och skippade sedan lunch helt för att istället få åka tidigare. Därför tog jag äpplet.

När jag vandrade till tunnelbanan och hade närmat mig äpplets skrutt-stadie började jag fundera på vad jag skulle göra av den. Alternativen var att kasta den i en skräpkorg eller i naturen, bland träd, burkar och gräs. Lite längre fram, vid en korsning i gångvägen fanns det både buskar, träd och en skräpkorg. Jag tänke att i fall jag kastar skrutten mot papperskorgen och missar så hamnar den bland buskarna och ingen kommer att bry sig, och så fick det bli.

Jag när befann mig tre meter från korgen gjorde jag en snabb och självsäker kaströrelse mot papperskorgen, och träffade rakt i en av dess två öppningar. Öppningar med en area av inte mycket mer än tre kvadratdecimeter. Jag gick lugnt vidare som om ingenting hade hänt.

Det hade varit roligt att se hur de bakom mig, om de ens märkt något, reagerade på kastet. Lite imponerade borde väl någon ha blivit, för det hade åtminstone jag.

Omvägar

Ibland vill jag bort från vardagen, slippa uppleva samma sak som hände igår. Allt för att slippa associera. Eftermiddagen i dag har stört mig, så istället för att hoppa på tåget hem i vanlig ordning hoppade jag på ett helt annat tåg.
Att tro att det skulle leda mig till något nytt vore att hoppas på för mycket, jag kommer ändå alltid att komma hem.

På tå(g)

Nu sitter jag på ett tåg, på väg. Samma resa varje dag, utan mål annat än att komma hem. Eftersom den här bloggens enda mål är att hitta hem tycker jag att det var rätt passande. Inget annat att göra än att lyssna på hockey och städa/diska ikväll. Och kanske se V. Middag på Max tänkte jag på. Det blir nog så.